alkoholpoeten

Jag är trött, less och omitiverad. Det känns ibland som tusen ostämde toner från en orgel i en katedral gjord av

sand. Tusen ostämda toner som dränker en präst som ändå inte kan läsa och har en bildupplaga av bibeln för att desperat

försöka fantisera ihop vad den handlar om. En hel del saker går ganska bra för mej nu. Det är enbart

för att jag är så jävla stark och tålig som jag är. Men jag tycker inte om allt. Jag tycker inte om mycket. Jag tycker

nästan inte om någonting. Det finns en dam i mina tankar jag inte kan få. Detta irriterar mej. Jag vet inte

ens om jag skulle kunna leva med en dam om jag fick någon för den delen så det kanske inte spelar så stor

roll. Jag har svårt att sova ordentligt. Endera natten kan jag nästan inte sova alls för att jag är så stressad.

Natten därefter sover jag ut totalt och missar ofta halva dagen efter. Vad är det för jävla tillvaro?

Jag hinner knappt ens ställa mig att diska för att jag har så mycket att göra. När fan ska jag hinna le? När fan ska jag

hinna känna mig omtyckt eller glad? Det är jobbigt att vara fylld av meningslöshet och saknad och brist på framtidstro.

Kan inte någon bara fylla min kropp med glädje och ge mig viljan och passionen åter? Men det är jobbigt att önska efter

saker. Det slår liksom inte in.

Jag är trött, less och omitiverad. Det känns ibland som tusen ostämde toner från en orgel i en katedral gjord av

sand. Tusen ostämda toner som dränker en präst som ändå inte kan läsa och har en bildupplaga av bibeln för att desperat försöka fantisera ihop vad den handlar om.

En hel del saker går ganska bra för mej nu. Det är enbart för att jag är så jävla stark och tålig som jag är. Men jag tycker inte om allt. Jag tycker inte om mycket. Jag tycker faktiskt nästan inte om någonting. Det finns en dam i mina tankar jag inte kan få. Detta irriterar mej. Jag vet inte ens om jag skulle kunna leva med en dam om jag fick någon för den delen så det kanske inte spelar så stor roll. Jag har svårt att sova ordentligt. Endera natten kan jag nästan inte sova alls för att jag är så stressad och orolig. Andra sover jag ut totalt och missar ofta halva dagen efter. Vad är det för jävla tillvaro? Jag hinner knappt ens ställa mig att diska för att jag har så mycket att göra. När fan ska jag hinna le? När fan ska jag hinna känna mig omtyckt eller glad? Det är jobbigt att vara fylld av meningslöshet och saknad och brist på framtidstro. Kan inte någon bara fylla min kropp med glädje och ge mig viljan och passionen åter? Men det är jobbigt att önska efter saker. Det slår liksom bara inte in.