alkoholpoeten

För att hålla lite liv i den här bloggen tänkte jag i all hast nämna lite korta saker och göra en fånig "svara på 10 frågor"-manöver. Hur som helst så ska jag strax åka iväg i åtta dagar för att jobba på ett sommarläger. Jag har inte så mycket att säga om detta förrän jag är hemkommen och kan berätta för eder om mina erfarenheter. Jag kan dock informera om att jag kommer att jobba på ett annat sätt än vad jag är van vid. Allt för att utvecklas och berika mig själv och andra.

Som ni säkert lär ha märkt vid det här laget skriver jag allt för sällan i bloggen. Detta beror på att skriva i bloggar är något jag inte prioriterar högt i mitt liv och också något ni kan förstå väl om ni läste mitt föregående inlägg om hur stressad jag är. Jag har gått in i väggen. Vilket har resulterat i att jag inte har infunnit mig i skolan på ungefär en och en halv månad. Ska gärna försöka ta mig dit så fort jag orkar igen. Men jag tänkte idag ändra lite inriktning på bloggen och inte bara gnälla över pengar, fruntimmer, stress, alkohol och andra problem som unga herrar i min ålder kan tänkas bli drabbade av. Jag tänkte idag bryta mönstret och ta upp lite glädjeämnen istället.

Musik
Till att börja med, ni som känner mig vet ju att jag är musiker. Ni som inte känner mig fick just reda på det.

Då jag tänker hålla mig anonym här nämner jag inte banden vid namn. Punkbandet jag spelar i har under våren tyvärr bara klämt in två enstaka spelningar. En i Göteborg och en på hemmaplan. Den sistnämnda var en releasefest för våran andra 7", vinylskiva ja. Det går väl relativt bra med det här bandet men det tar mycket tid från mig och jag känner inte att jag utvecklas i det. Vilket ni då förstår att jag känner mig ju inte stabil i ett band där det inte finns utrymme för personlig utveckling. Jag är med andra ord lite kluven i den här frågan. Jag har jävligt kul med killarna. Men jag utvecklas inte och det snor mycket av min tid. Jag vet ärligt talat inte hur jag vill göra och det är jobbigt.

Över till mitt andra band, hårdrocksbandet. Det här är verkligen min grej. Jag frodas och utvecklas, mina skickligheter blir starkare och starkare för varje rep och varenda låt vi gör tilltalar mig djupt och speglar i stor mån min personlighet och mitt liv. Musiken är nyskapande och varierande. Det finns ett go och det finns ett djup. Jag är helnöjd. Vi har ända sedan start aldrig varit nöjd med basfrekvenserna i replokalen. Alltså våra basister. Jag fick på senare kontakt med en långväga kille som stilmässigt och attitydmässigt passade in i bandet som fisken i vattnet. Han ville spela bas i något band och det var ju givet att vi skulle börja festa lite ihop och kanske jamma tillsammans. Nu har han varit nere ett par dagar och provspelat och för första gången låter bandet som en riktigt tajt maskin. Vi i bandet är helnöjda med honom just nu. För basisten i sig är det dock en fråga om att flytta femton mil för att kunna spela i bandet. En uppoffring jag hoppas han är beredd att göra då det inte verkar finnas någon lämplig jävel i den här staden alls, plus att han är en förbannat kul sate att hänga med. Vi får se vad framtiden utlovar. Jag är optimistisk. Inspelning nalkas i Juni.

Värt att notera är också att jag har börjat spela fiol igen. Just nu har jag inte mycket att säga om saken, det kommer ljud i.af. Jag återkommer när jag gjort några väsentliga framsteg!

Skateboard

Samma här, för er som känner mig vet ni ju att jag nyligen börjat skejta. För er andra så ja, då fick ni just reda på det.

När det gäller skate så frodas jag verkligen. Jag är ännu inte särskilt duktig men att börja åka vid 21 års ålder och redan efter åtta månader klara sex eller sju trick i en halfpipe bör ju anses som en bedrift tycker jag. Bräda är med andra ord väldigt naturligt för mig och precis det jag behöver för att överleva i den här världen. Musiken är nästan allt för mig och jag älskar den. Men hela mitt liv har jag levt väldigt fysiskt och skateboard ger mig den där råa motionen och fysiska smärtan jag behöver få känna för att överhuvudtaget känna mig levande. Och lever det gör jag. Och den senaste tiden har varit lysande vad gäller min rampåkning. Jag har i ett halvårstid endast kunna droppa in och göra en rock to fakie och inget mer. Det började lite blygsamt med en 5-0 kickturns i februari. Sedan kom axle stall efter det. Samma vecka satte jag rock n roll(älskar det tricket). Jag fick då under ett par veckor nöta mina redan satta trick och fortsätta öva in tail stall. Snart efter detta kom en backside kickturn rock to fakie. Kort därefter sattes tail stall grabs, riktiga cleana tail stalls och fakie disasters samma dag. Och nu är jag fruktansvärt nöjd. Dessa trick ska nötas in som aldrig förr och när allt sitter kommer jag känna mig som en kung. Vad nästa trick blir vet jag inte än alls. Men jag skulle nog gissa på att det blir att nöta in ovanstående i större ramper än vad jag någonsin vågat mig på och kanske lite ramp-ollies och ollie 180 disasters.

Som ni förstår är det ju ramp jag brinner för här men jag försöker även åka så mycket street jag kan för att inte se ut som en idiot på den planhalvan heller och det går hyfsat. Jag klarar ollie upp för måttligt höga saker, ollie 180, nollie shovits, old school kickflips, fingerflips och lite annat smått och gott av varierande karaktär. Det viktiga för mig här är enbart att ha en stabil ollie och några andra enkla trick. Det är ramp jag SKA bli bra i!

Skola

Som jag nämnde tidigare har jag inte besökt skolan på 1½ månads tid på grund av utbrändhet. Jag vill dit och jag trivs i skolan men om psyket inte orkar så gör inte jag det heller. Jag är glad att jag har musiken och brädan. Utan dessa hade jag helt klart dukat under. Och skrivandet såklart. Men det är ju självskrivet. Inte mycket mer att säga än att jag ska göra mitt bästa för att komma dit så snart jag kan igen.

Arbete

Jag har kvar mitt pedagogjobb på timanställning och jobbar där så ofta jag får tider som inte krockar med musiken. Det är kul och jag trivs. I övrigt sökte jag sommarjobb på lager men fick tyvärr inte detta trots att platschefen gillade mig skarpt. Kommer förhoppningsvis få två veckors kvällsskift nu innan sommaren på grund av någon anställd som blivit sjukskriven på ovan nämnda företag. Detta kan förhoppningsvis ge mig den där foten inne jag behöver för att bli attraktiv för dem framöver.

Avrunding

Jag är en kreativ jävel jag och jag kräver en fysisk tillvaro för att må bra. Så om man ska se det till skate och musik mår jag skitbra. Men mina sociala relationer, skolgång och arbete har tagit knäcken på mig lite. Givetvis har viss musikrelaterad stress påverkat också! Jag är inte helt klar över hur jag ska göra för att förbättra min situation men någon ändring måste ju givetvis komma framöver. Nu ser jag dock i syne och tänker definitivt avsluta. Uppföljning kommer.

En fluga på väggen.

Egentligen kan jag inte franska. Jag tänkte att om jag har det i titeln kanske jag skulle få tjejer att tycka att jag verkade bildad och spännande så kanske man skulle få sig ett nyp. Fast vafan, jag har ingen aning om jag ens har stavat rätt. Och vem fan bryr sig om vad tjejer tycker ändå?

Sitter här på Oset då jag inte kunde sova, ångesten jagar mig. Den jäveln. Så har käkat en massa kex(det enda jag hittar här) och funderar över min situation. Ensam i en mörk mörk skog med en dator och en brummande jävla kopiatorjävel som enda sällskap. Så vad ska man göra? Ta en lång promenad i skogen och bli ihjälskrämd av den döde vallonen Ernst Fritiof Tolls ande som hemsöker den? Eller ska jag sitta här och spela travian och febrilt leta kamrater för natten på ”senast inloggade” listan på någt slumpmässigt utvalt community? Eller ska jag lägga mig i sängen och räkna får? Eller torde man kanske skriva en doktorsavhandling i huruvida hundpälsar glänser bättre när man doppar dem i säd? Nej det vet jag ju ändå inget om.

Jävla stil. Jag längtar efter öl, bläck, riviga gitarrer och samlag. Men mest är jag nöjd bara jag får sova lite.

Ett vanligt återkommande problem för butiksägare och personal är det moderna samhället där mynt börjar bli förlegade betalningsmedel. Folk betalar ofta på kort och detta är ju förvisso helt okej. Men betalar man ej med kort betalar man allt som oftast med sedel. Och betalar man med sedel förväntar man sig ju o få tillbaka växel som oftast brukar vara mer eller mindre i myntform som man sedan lägger hemma i en trave och aldrig tar med sig ut igen. För man betalar ju ändå bara med sedel eller med sitt konto/kreditkort. Dilemmat torde ju vara uppenbart. Om alla vill ha mynt och ingen betalar med mynt har ju givetvis inte butiken särskilt mycket mynt att ge i växel till sina kunder som butiken borde ha. Detta leder till den omständiga processen där butiken måste växla med banken. De ger dem sedlar som de har fått in och får således tillbaka myntrullar att ge sina kunder. Problemet är ju inte jättestort. Men man förstår att kassapersonal och butiksägare tycker det är irriterande och omständigt.

Med detta i tankarna har jag nu under min fattigdoms största vecka gått runt och spridit glädje bland kassapersonal då jag flera dagar i rad nu gått ner till kiosken här intill lägenheten och köpt cigg. Varje gång med 39 exakta enkronor i näven. För det är allt jag äger. Min gamla myntsamling. Och vilken glädje man bemöts med av butikspersonalen när man kommer ner och ger dem så mycket växel. Jag minns förr i tiden. Då man var en liten knodd och gick ner och köpte en påse lösgodis för enbart enkronor och personalen blev så in i helvetes irriterade över att behöva stå där och räkna 39 enkronor. I dag är det helt klart en annan sak. Tiderna förändras och det känns. På många sätt.

En annan sak som skänker mig glädje är när jag vankar runt i mina kortbyxor och min tunna munkjacka och njuter av solskenet när jag kommer ut från kiosken med ett halvt hekto mindre enkronor i fickan och njuter av tidigare nämnda införhandlade ciggarett. Skönt att återigen kunna känna frihet i hur man klär sig och inte vara lika hårt beroende av väder och vind som man tidigare varit. Jo tiderna förändras. Mitt i vår lågkonjunktur. Men snart är det sommar och fan vad härligt det är att vara arbetslös och fattig. För pengar är ett bekymmer man våndas med. Men man ska leva för de små sakerna. Och pengar är inte glädje. Bara ett medel att hanka sig fram med. Glädje är något jag till skillnad från pengar har gott om.

”Jag ska ta en lugn hemmakväll”. Det är orden jag slängt ur mig de senaste 3 helgerna i rad. Ändå har jag druckit nästan varje dag i 3 veckor nu. Det är inte lätt. Och så var även fallet igår. ”Jag ska ta en lugn hemmakväll för jag har nästan inga pengar”, så på vägen hem efter att ha haft en smärre audition för en ny elbasgitarrist i mitt ena band Oktoberorkestern kände jag återigen suget. ”Men pengar är ju något jag har ont om” tänkte jag. Så jag kilade in en snabbis på Willys och köpte ett pack Glade Dansken för 25 spänn. Knappt så jag hade råd med det. Men nu blev det gjort, tänkte dricka dom framför datorn till en film eller två och lite dataspel och gitarrspelande kanske.

Väl hemma efter en trevlig liten småkylig promenad i mina nya sexiga kortbyxor visade det sig att herr Ekman, min av ödet utvalda rumskompis hade lite förfest med många goda vänner. Jag hann knappt komma in igenom dörren innan jag fick en 7,5a i handen och trevligt sällskap. Schack spelades. Jag blev schackmattad på 5 minuter. Ytterst olikt mig men vad vet jag? Kanske har tappat mitt logiska sting igen? Snart väl var det dags för krogen för sällskapet. ”Men vafan jag har ju tappat mitt leg och har inte haft råd att förnya det. Ingen meningen att jag ens åker med. Dessutom är bussen dyrare än vad jag har råd med.” så lät mitt resonemang. ”Men klart du ska med, det skadar inte att chansa!”, ”Okej!” svarade jag.

Av ett sällskap på 10 personer var jag den med mest skägg och mest längd. Hade även tatuerat in mitt födelseår på knogarna. Men tro fan att jag var den ende som inte fick komma in. Dock vänligt nog fann Rickard empati för mig och gick med mig till min stamkrog. Vänligt nog erbjöd han sig att låna mig 400 kronor så jag kunde förnya min legitimation. Vi tog 2 öl på stamkrogen innan han var tvungen att rusa vidare till den föregående krogen, det var nämligen spelning där och han måst va där innan 21. Så nu satt jag själv på krogen med en öl och funderade. Rätt skönt ändå faktiskt. Jag såg säkert förstörd och ledsam ut. Men det var jag inte. I varje fall inte i själen. Jag frågade krogägaren om anställning. Han sa till mig att sätta mig utanför systembolaget med en hatt och en gitarr och skråla.

Men efter en stund kom givetvis tristessen. Och i brist på lust att åka hem ensam och sätta mig framför datorn som var den tidigare planen, ja nu hade jag ju fått känna på livets goda igen så började jag istället febrilt skicka SMS till nära och kära i hopp om att någon skulle vara i samma sits. Mitt i ett SMS ringde det på luren. Ett okänt nummer. Glad i hågen svarar jag och får till svar C-O’s röst. C-O är sångaren i mitt andra band. Krimtänk. Han satt ensam och hade just varit på en teaterpremiär, hans flickvän var delaktig i den pjäsen vill jag minnas. Men såklart även C-O erkände törsten och erbjöd sig att ramla ner och umgås med mig. Sagt och gjort, jag lovade att stanna en stund. Det gick nog inte mer än 10 minuter innan jag var tvungen att gå o pissa. Och när jag stod där i en blandning av ensamhet, urin, alkoholstank och klabbiga tapeter började tankarna cirkulera igen. Men nog om min svarta själ(eller ljusbrunspräckliga).

När jag kom ut till själva baren igen hade min plats blivit taget. Av en massa gamla vänner jag inte sett på länge. I något hörn satt Tobbe Turbo gammal skolkamrat och gestikulerade vilt med en kvällens öl för endast 29 pix. Bredvid honom satt Dread-Per den dreddiga och såg lika glad ut som han alltid gör, för inga besvär når Per. Inte så man märker det i.af. Bredvid honom satt Calle från skogen, gammal skolkamrat och visade stolt upp sin nya tatuering. Nära honom befann sig Junior, gammal skolkamrat han med. Kul att se dem alla. Jag hälsade glatt och slog mig ner. Och snart såg jag ett Eggmill. En av mina gamla bästa vänner satt där i ett hörn. Jag blev skitglad och tyckte det var kul att se honom igen efter så många månader. Fast han verkade inte tycka det var så kul att se mig. Vi pratade lite men det gnistrade inte så mycket. Vi kanske inte har så mycket gemensamt längre? Han kanske bara var trött efter en hård dag? Vad vet jag. Jag är glad att se att han verkar må bra i.af. Riktigt på hugget blev han inte förrän vi började tala gamla minnen. Åh vad jag saknar dom gamla dagarna ibland. Då allt var bra, innan nazister. Misslyckade flickvänner. Hasch. Krogbråk. Internbråk. Och totalt tappande av alla former av kontakter. Men men. Man ska inte ångra något när det är omöjligt att förändra. Allt som hänt då har format oss till dom vi är idag. Jag är starkare. Mer självsäker och gladare än innan. Och det verkade även käre gamle Eggmill vara. Hoppas det håller i sig även till nästa gång.

Hörde att deras band skulle komma igång igen. Som legat på is ett tag på grund av diverse anledningar. Det var kul att höra. Jag har hört deras gamla demo och fastnat för någon låt. Att två av bandmedlemmarna är gamla bandmedlemmar till mig samtidigt gör ju bara det hela roligare. Jag tror dom kommer gå långt inom den scenen dom är inne på. Jag är till och med helt övertygad. Det är bra killar allihop. Och talang det jävlar har dom.

Det snubblade även in ett gäng tjejer som har mindre kul att se då dom var totalt jävla supertråkiga. Den ene av dem sårade mig för länge sen så henne pratade jag inte med alls. Hon verkar inte ens våga prata med mig ärligt talat. Den andre var tillsammans med någon i sällskapet förr men är inte det längre och trubbel verkar följa i hennes fotspår. Vi var gamla vänner så jag hade hoppats på o snacka lite med henne. Men hon kunde knappt med att hälsa så därav kom tankarna ”Var inte min vänskap värd mer?” Nähä. Okej men skit i det då. Därefter dröjde det inte så jävla länge förräns jag gick ut tog en cigg. Funderade. Tog en cigg till och började gå hem. Detta tajmade jag faktiskt jävligt bra för jag hade inte lyckats gå mer än 10 meter innan Nadia ringde och förgyllde min hemfärd med sin ljuvliga röst. Hon skrattade åt att jag hickade men sa att hon saknade mig. Detsamma sa jag.

Hon talade mig till sömns. Medans jag både lagade fyllekäk, så kallad havregrynsgröt. Pissade. Rökte. Letade efter mitt försvunna sexpack folköl. Drack mer. Klädde av mig. Rökte igen. Och till slut säckade ihop i en hög.


Nu börjar det ju bli dags att avrunda här. Men efter en sådan här kväll börjar man fundera över hur ens liv egentligen ser ut. Men man ska inte vara för brydd. Särskilt med tanke på att jag nu suttit och skrivit den här på tok för långa texten med ett glas öl. Några cigg. En hutt absinth eller två och en kassett med en politiskt inkorrekt trubadur som enda sällskap.

Så vad är sensmoralen med det här? Jo. Försök sköta dig så bra du kan du. Gör gärna det! Det kommer ändå bara gå åt helvete.

MVH