Pengar?
”Jag ska ta en lugn hemmakväll”. Det är orden jag slängt ur mig de senaste 3 helgerna i rad. Ändå har jag druckit nästan varje dag i 3 veckor nu. Det är inte lätt. Och så var även fallet igår. ”Jag ska ta en lugn hemmakväll för jag har nästan inga pengar”, så på vägen hem efter att ha haft en smärre audition för en ny elbasgitarrist i mitt ena band Oktoberorkestern kände jag återigen suget. ”Men pengar är ju något jag har ont om” tänkte jag. Så jag kilade in en snabbis på Willys och köpte ett pack Glade Dansken för 25 spänn. Knappt så jag hade råd med det. Men nu blev det gjort, tänkte dricka dom framför datorn till en film eller två och lite dataspel och gitarrspelande kanske.
Väl hemma efter en trevlig liten småkylig promenad i mina nya sexiga kortbyxor visade det sig att herr Ekman, min av ödet utvalda rumskompis hade lite förfest med många goda vänner. Jag hann knappt komma in igenom dörren innan jag fick en 7,5a i handen och trevligt sällskap. Schack spelades. Jag blev schackmattad på 5 minuter. Ytterst olikt mig men vad vet jag? Kanske har tappat mitt logiska sting igen? Snart väl var det dags för krogen för sällskapet. ”Men vafan jag har ju tappat mitt leg och har inte haft råd att förnya det. Ingen meningen att jag ens åker med. Dessutom är bussen dyrare än vad jag har råd med.” så lät mitt resonemang. ”Men klart du ska med, det skadar inte att chansa!”, ”Okej!” svarade jag.
Av ett sällskap på 10 personer var jag den med mest skägg och mest längd. Hade även tatuerat in mitt födelseår på knogarna. Men tro fan att jag var den ende som inte fick komma in. Dock vänligt nog fann Rickard empati för mig och gick med mig till min stamkrog. Vänligt nog erbjöd han sig att låna mig 400 kronor så jag kunde förnya min legitimation. Vi tog 2 öl på stamkrogen innan han var tvungen att rusa vidare till den föregående krogen, det var nämligen spelning där och han måst va där innan 21. Så nu satt jag själv på krogen med en öl och funderade. Rätt skönt ändå faktiskt. Jag såg säkert förstörd och ledsam ut. Men det var jag inte. I varje fall inte i själen. Jag frågade krogägaren om anställning. Han sa till mig att sätta mig utanför systembolaget med en hatt och en gitarr och skråla.
Men efter en stund kom givetvis tristessen. Och i brist på lust att åka hem ensam och sätta mig framför datorn som var den tidigare planen, ja nu hade jag ju fått känna på livets goda igen så började jag istället febrilt skicka SMS till nära och kära i hopp om att någon skulle vara i samma sits. Mitt i ett SMS ringde det på luren. Ett okänt nummer. Glad i hågen svarar jag och får till svar C-O’s röst. C-O är sångaren i mitt andra band. Krimtänk. Han satt ensam och hade just varit på en teaterpremiär, hans flickvän var delaktig i den pjäsen vill jag minnas. Men såklart även C-O erkände törsten och erbjöd sig att ramla ner och umgås med mig. Sagt och gjort, jag lovade att stanna en stund. Det gick nog inte mer än 10 minuter innan jag var tvungen att gå o pissa. Och när jag stod där i en blandning av ensamhet, urin, alkoholstank och klabbiga tapeter började tankarna cirkulera igen. Men nog om min svarta själ(eller ljusbrunspräckliga).
När jag kom ut till själva baren igen hade min plats blivit taget. Av en massa gamla vänner jag inte sett på länge. I något hörn satt Tobbe Turbo gammal skolkamrat och gestikulerade vilt med en kvällens öl för endast 29 pix. Bredvid honom satt Dread-Per den dreddiga och såg lika glad ut som han alltid gör, för inga besvär når Per. Inte så man märker det i.af. Bredvid honom satt Calle från skogen, gammal skolkamrat och visade stolt upp sin nya tatuering. Nära honom befann sig Junior, gammal skolkamrat han med. Kul att se dem alla. Jag hälsade glatt och slog mig ner. Och snart såg jag ett Eggmill. En av mina gamla bästa vänner satt där i ett hörn. Jag blev skitglad och tyckte det var kul att se honom igen efter så många månader. Fast han verkade inte tycka det var så kul att se mig. Vi pratade lite men det gnistrade inte så mycket. Vi kanske inte har så mycket gemensamt längre? Han kanske bara var trött efter en hård dag? Vad vet jag. Jag är glad att se att han verkar må bra i.af. Riktigt på hugget blev han inte förrän vi började tala gamla minnen. Åh vad jag saknar dom gamla dagarna ibland. Då allt var bra, innan nazister. Misslyckade flickvänner. Hasch. Krogbråk. Internbråk. Och totalt tappande av alla former av kontakter. Men men. Man ska inte ångra något när det är omöjligt att förändra. Allt som hänt då har format oss till dom vi är idag. Jag är starkare. Mer självsäker och gladare än innan. Och det verkade även käre gamle Eggmill vara. Hoppas det håller i sig även till nästa gång.
Hörde att deras band skulle komma igång igen. Som legat på is ett tag på grund av diverse anledningar. Det var kul att höra. Jag har hört deras gamla demo och fastnat för någon låt. Att två av bandmedlemmarna är gamla bandmedlemmar till mig samtidigt gör ju bara det hela roligare. Jag tror dom kommer gå långt inom den scenen dom är inne på. Jag är till och med helt övertygad. Det är bra killar allihop. Och talang det jävlar har dom.
Det snubblade även in ett gäng tjejer som har mindre kul att se då dom var totalt jävla supertråkiga. Den ene av dem sårade mig för länge sen så henne pratade jag inte med alls. Hon verkar inte ens våga prata med mig ärligt talat. Den andre var tillsammans med någon i sällskapet förr men är inte det längre och trubbel verkar följa i hennes fotspår. Vi var gamla vänner så jag hade hoppats på o snacka lite med henne. Men hon kunde knappt med att hälsa så därav kom tankarna ”Var inte min vänskap värd mer?” Nähä. Okej men skit i det då. Därefter dröjde det inte så jävla länge förräns jag gick ut tog en cigg. Funderade. Tog en cigg till och började gå hem. Detta tajmade jag faktiskt jävligt bra för jag hade inte lyckats gå mer än 10 meter innan Nadia ringde och förgyllde min hemfärd med sin ljuvliga röst. Hon skrattade åt att jag hickade men sa att hon saknade mig. Detsamma sa jag.
Hon talade mig till sömns. Medans jag både lagade fyllekäk, så kallad havregrynsgröt. Pissade. Rökte. Letade efter mitt försvunna sexpack folköl. Drack mer. Klädde av mig. Rökte igen. Och till slut säckade ihop i en hög.
Nu börjar det ju bli dags att avrunda här. Men efter en sådan här kväll börjar man fundera över hur ens liv egentligen ser ut. Men man ska inte vara för brydd. Särskilt med tanke på att jag nu suttit och skrivit den här på tok för långa texten med ett glas öl. Några cigg. En hutt absinth eller två och en kassett med en politiskt inkorrekt trubadur som enda sällskap.
Så vad är sensmoralen med det här? Jo. Försök sköta dig så bra du kan du. Gör gärna det! Det kommer ändå bara gå åt helvete.
MVH
Väl hemma efter en trevlig liten småkylig promenad i mina nya sexiga kortbyxor visade det sig att herr Ekman, min av ödet utvalda rumskompis hade lite förfest med många goda vänner. Jag hann knappt komma in igenom dörren innan jag fick en 7,5a i handen och trevligt sällskap. Schack spelades. Jag blev schackmattad på 5 minuter. Ytterst olikt mig men vad vet jag? Kanske har tappat mitt logiska sting igen? Snart väl var det dags för krogen för sällskapet. ”Men vafan jag har ju tappat mitt leg och har inte haft råd att förnya det. Ingen meningen att jag ens åker med. Dessutom är bussen dyrare än vad jag har råd med.” så lät mitt resonemang. ”Men klart du ska med, det skadar inte att chansa!”, ”Okej!” svarade jag.
Av ett sällskap på 10 personer var jag den med mest skägg och mest längd. Hade även tatuerat in mitt födelseår på knogarna. Men tro fan att jag var den ende som inte fick komma in. Dock vänligt nog fann Rickard empati för mig och gick med mig till min stamkrog. Vänligt nog erbjöd han sig att låna mig 400 kronor så jag kunde förnya min legitimation. Vi tog 2 öl på stamkrogen innan han var tvungen att rusa vidare till den föregående krogen, det var nämligen spelning där och han måst va där innan 21. Så nu satt jag själv på krogen med en öl och funderade. Rätt skönt ändå faktiskt. Jag såg säkert förstörd och ledsam ut. Men det var jag inte. I varje fall inte i själen. Jag frågade krogägaren om anställning. Han sa till mig att sätta mig utanför systembolaget med en hatt och en gitarr och skråla.
Men efter en stund kom givetvis tristessen. Och i brist på lust att åka hem ensam och sätta mig framför datorn som var den tidigare planen, ja nu hade jag ju fått känna på livets goda igen så började jag istället febrilt skicka SMS till nära och kära i hopp om att någon skulle vara i samma sits. Mitt i ett SMS ringde det på luren. Ett okänt nummer. Glad i hågen svarar jag och får till svar C-O’s röst. C-O är sångaren i mitt andra band. Krimtänk. Han satt ensam och hade just varit på en teaterpremiär, hans flickvän var delaktig i den pjäsen vill jag minnas. Men såklart även C-O erkände törsten och erbjöd sig att ramla ner och umgås med mig. Sagt och gjort, jag lovade att stanna en stund. Det gick nog inte mer än 10 minuter innan jag var tvungen att gå o pissa. Och när jag stod där i en blandning av ensamhet, urin, alkoholstank och klabbiga tapeter började tankarna cirkulera igen. Men nog om min svarta själ(eller ljusbrunspräckliga).
När jag kom ut till själva baren igen hade min plats blivit taget. Av en massa gamla vänner jag inte sett på länge. I något hörn satt Tobbe Turbo gammal skolkamrat och gestikulerade vilt med en kvällens öl för endast 29 pix. Bredvid honom satt Dread-Per den dreddiga och såg lika glad ut som han alltid gör, för inga besvär når Per. Inte så man märker det i.af. Bredvid honom satt Calle från skogen, gammal skolkamrat och visade stolt upp sin nya tatuering. Nära honom befann sig Junior, gammal skolkamrat han med. Kul att se dem alla. Jag hälsade glatt och slog mig ner. Och snart såg jag ett Eggmill. En av mina gamla bästa vänner satt där i ett hörn. Jag blev skitglad och tyckte det var kul att se honom igen efter så många månader. Fast han verkade inte tycka det var så kul att se mig. Vi pratade lite men det gnistrade inte så mycket. Vi kanske inte har så mycket gemensamt längre? Han kanske bara var trött efter en hård dag? Vad vet jag. Jag är glad att se att han verkar må bra i.af. Riktigt på hugget blev han inte förrän vi började tala gamla minnen. Åh vad jag saknar dom gamla dagarna ibland. Då allt var bra, innan nazister. Misslyckade flickvänner. Hasch. Krogbråk. Internbråk. Och totalt tappande av alla former av kontakter. Men men. Man ska inte ångra något när det är omöjligt att förändra. Allt som hänt då har format oss till dom vi är idag. Jag är starkare. Mer självsäker och gladare än innan. Och det verkade även käre gamle Eggmill vara. Hoppas det håller i sig även till nästa gång.
Hörde att deras band skulle komma igång igen. Som legat på is ett tag på grund av diverse anledningar. Det var kul att höra. Jag har hört deras gamla demo och fastnat för någon låt. Att två av bandmedlemmarna är gamla bandmedlemmar till mig samtidigt gör ju bara det hela roligare. Jag tror dom kommer gå långt inom den scenen dom är inne på. Jag är till och med helt övertygad. Det är bra killar allihop. Och talang det jävlar har dom.
Det snubblade även in ett gäng tjejer som har mindre kul att se då dom var totalt jävla supertråkiga. Den ene av dem sårade mig för länge sen så henne pratade jag inte med alls. Hon verkar inte ens våga prata med mig ärligt talat. Den andre var tillsammans med någon i sällskapet förr men är inte det längre och trubbel verkar följa i hennes fotspår. Vi var gamla vänner så jag hade hoppats på o snacka lite med henne. Men hon kunde knappt med att hälsa så därav kom tankarna ”Var inte min vänskap värd mer?” Nähä. Okej men skit i det då. Därefter dröjde det inte så jävla länge förräns jag gick ut tog en cigg. Funderade. Tog en cigg till och började gå hem. Detta tajmade jag faktiskt jävligt bra för jag hade inte lyckats gå mer än 10 meter innan Nadia ringde och förgyllde min hemfärd med sin ljuvliga röst. Hon skrattade åt att jag hickade men sa att hon saknade mig. Detsamma sa jag.
Hon talade mig till sömns. Medans jag både lagade fyllekäk, så kallad havregrynsgröt. Pissade. Rökte. Letade efter mitt försvunna sexpack folköl. Drack mer. Klädde av mig. Rökte igen. Och till slut säckade ihop i en hög.
Nu börjar det ju bli dags att avrunda här. Men efter en sådan här kväll börjar man fundera över hur ens liv egentligen ser ut. Men man ska inte vara för brydd. Särskilt med tanke på att jag nu suttit och skrivit den här på tok för långa texten med ett glas öl. Några cigg. En hutt absinth eller två och en kassett med en politiskt inkorrekt trubadur som enda sällskap.
Så vad är sensmoralen med det här? Jo. Försök sköta dig så bra du kan du. Gör gärna det! Det kommer ändå bara gå åt helvete.
MVH
Kommentarer
Trackback
